"Yes, I can!"

Det här är första delen i den nya inläggsserien ”Yes, I can” som publiceras på Personalvetare.nu. Serien utspelar sig i U.S.A., dock inte i någon av de mer kända och glamorösa städerna (Los Angeles, New York) utan i Oklahoma, som ligger lite mitt i ingenstans. Här kommer vi inom de närmaste fyra månaderna att behandla aspekter som rör amerikanska kulturen, skolväsendet samt dagliga skildringar som kan vara intressanta att ta upp. Vi har också som målsättning att framtida utbytesstudenter ska kunna lära någonting av våra erfarenheter även om vi gärna försöker undvika konkreta ”så här ska du göra”-tips.
”Trial and Error” är ju en sorts läroform som uppdagades av den välkände Thorndyke och denna är en läroform som vi tycker är väldigt användbar och praktisk. Med andra ord finns det alltså stora möjligheter att lära någonting genom våra misstag och snedsteg 😉

 Efter en händelserik resa till Oklahoma (som bland annat innehöll ett inställt flyg från Chicago till Oklahoma City och som innebar att en dag spenderades i Chicago med besök till ”Air and Water festival” som största huvudpunkten) så var vi framme på Oklahoma City flygplats där var nyvunne bekantskap Eric Vickers, som studerat på Linköping Universitet under de senaste två åren, mötte upp oss. Vi hann träffa Eric under två tillfällen innan han drog tillbaka till Oklahoma och redan vid första tillfället erbjöd han att hämta upp oss på flygplatsen och också boende under de första dagarna tills vi ordnat med något eget. I och med att vi bestämt oss för att chansa och ordna med boende väl på plats i Oklahoma, något som såklart inte rekommenderades av de ansvariga på Oklahoma University, så var detta erbjudande extremt välkommet. Som svensk blev man dock lite överrumplad av denna, för oss, onormala gästfrihet och ens svenska paranoida hjärna kunde inte låta bli att tänka, ”vad är haken?”. Nu fanns det ju såklart ingen hake utan Eric var helt enkelt en helylle snubbe, och med sig till flygplatsen hade han med sig en helt ny bekantskap från Linköping, Niclas, som studerar civilekonomi. Niclas hade anlänt en dag tidigare och skulle nu också bo hos Eric ett par dagar.

Vi kom fram till hans fasters hus, vilket var hans hemvistelse for tillfället, på natten till den 14e och när vi anlände förstod vi att det inte skulle bli några problem med sovplats då huset var enormt, med en areal som uppmätte 400 kvadratmeter samt en lång stenmur runt omkring alltihop. Bob och Carol, som ägarna hette, visade oss den berömda ”southern hospitality” och bjöd nästa dag på hemgjorda hamburgare medan vi diskuterade heta frågor såsom vad vi svenskar verkligen får ut av våra inbetalda skattepengar.

Nästa dag var det dags att bege sig in mot campus for att kolla in Universitetet och området runt omkring. Förväntningarna var höga redan sedan innan och de blev också uppfylla, och mer därtill. De flesta byggnader inom campus var höga och ståtliga och hade en klassisk college-touch (som man ser i alla amerikanska filmer). Mellan samtliga husen och vid gångpassagerna var blomsterarrangemang anordnat och ekorrar sprang också omkring, helt orädda, framför ens fötter och det gav det hela en trevlig framtoning. Sportanläggningen var gigantisk med ett två-våningsgym och volleyboll, squash, basket, badminton samt löparbanor fanns representerade i inomhussektionen. Det bästa med allt? Helt gratis för studenter!

Dock så betalar amerikanska studenter cirka 50 000 dollar per år för att kunna studera på universitet och college så det faktum att vissa kostnader är inkluderade i utbudet kanske inte är så konstigt trots allt. Det är verkligen en enorm skillnad mot Sverige där alla, oavsett inkomst och levnadsstandard, har möjlighet till fortsatt utbildning och akademiska meriter.
Det fanns gott om restauranger och matställen på, och runt campus. Dels så fanns det ”food-courts” inne i huvudbyggnaden med mestadels snabbmatskedjor representerade, men det fanns också gott om alternativ på ”campus corner” som var en gata som var belägen bortanför campus, och där det fanns både restauranger, cafén (starbucks) och prylbutiker.

Efter rundturen på campus så drog gick vi vidare för att titta på olika sorters boende. Vi var sammanlagt på sex olika boenden som egentligen inte var så olika, utan de flesta hade i princip samma utbud och berörelsepunkter (swimmingpool, gym, tennis/volleyboll/basketplaner etc). De flesta hade också samma boendeuppdelningar och man kunde ofta välja mellan att bo två eller fyra i en lägenhet och att man då delade toalett och dusch med en annan person. Jämförelsen mellan detta och ett genomsnittligt svenskt studentboende är inte helt enkel. Visserligen fanns här de gemensamma områdena (pool etc) som saknas i ett svenskt studentboende, men samtidigt var boendeytan mycket mindre och höll generellt lite lägre klass än det motsvarande. Till slut, efter långa och ångestfyllda överläggningar bestämde vi oss för ”The Commons” http://www.commonsonoaktree.net . Vissa av boendealternativen gick direkt bort på grund av att de inte erbjöd fem-månaders hyra och en annan föll på att det var helt fullbokat för tillfället. Anledningen till att lotten föll på ”The Commons” hade till största delen att göra med priset, då det var nära 160 dollar/månad billigare än det närmaste alternativet. Tanken är att vi ska nyttja de extra dollarna till något annat, som till exempel en extra roadtrip (Texas, Kalifornien, Grand Canyon?).

Nu så här i efterhand är vi rätt så nöjda med beslutet att vänta med boendebiten tills vi anlänt på bortamark, då det gick hur smidigt som helst att ordna eget boende utan Oklahoma Universitys inblandning. Niclas (tidigare nämnd) som istället ordnat boende genom universitetet blev också ganska besviken på boendestandarden, men den största besvikelsen kom utav att han inte blivit informerad att han skulle få dela ett rum (20 kvm) med en annan person. Nu har han dock än så länge inte erhållit någon rumskamrat utan istället flyttade en techfack-tysk och en hippie-spanjor (båda väldigt trevliga förstås) in i rummet bredvid, så vi får väl se vad som händer på den fronten här framöver.

 Imorgon sätter plugget igång så då får vi se vad det amerikanska utbildningsväsendet har att erbjuda. Som PA-student har man ju redan upplevt det mesta i utbildningsväg så vi kommer garanterat inte att vara lättflörtade! 😉

På återseende!