Intervju med Susanne Tapper i Human Resource-staben på SAAB!

Hur kom det sig att du valde PA i Linköping?
Jag jobbade först i vården och jag gillade att arbeta med människor. Jag ville dock mera med mitt yrkesliv, jag ville bland annat få bättre betalt. Jag var inne på sjuksköterska, men valde till slut PA. Detta för att jag ville jobba med friska människor, hellre än sjuka.  Jag är ju ursprungligen från Linköping och hade innan jag började på PA make, hus, hund och hela kittet så just Linköping som ort var rätt självklart. Linköping hade också ett bra rykte och jag har inte ångrat mitt val. Jag fortsatte också med magister inom ämnet för jag tyckte det var så pass roligt.

Berätta lite om din studietid…
Trots tre småbarn var jag väldigt aktiv med fadderverksamhet och festkommitee etc. Det var det som var det sociala studentlivet för mig. Det var väldigt kul, jag fick ta emot nya studenter och vara med och festa med alla roliga människor. Jag hade också en kombi som kom mycket bra till användning, bland annat när vi hade utflykt till Sätravallen och då det hade blivit något strul med öltransporten. Då fick man helt enkelt ställa upp!

Om du ska kolla lite i backspegeln, hur stämde dina förväntningar som du hade under studietiden överens med hur det sedan verkligen blev?
De stämde väldigt bra överens! Om jag ska vara ärlig hade jag inte jättebra koll på vad PA innebar. Det jag saknade i PA var väl mer kontakt med arbetslivet och näringslivet, har hört samma resonemang  från andra personer inom PA också. Folk vill veta vad det innebär att jobba inom olika områden och vad man gör i den dagliga yrkesrollen. Nu förstår jag ju förstås, av förklarliga skäl.

Vi hade ingen praktik men istället hade vi ”fadderföretag”. Vi fick en kontaktperson i en organisation och pratade med den någon gång i månaden. Min var personalansvarig och jobbade med kompetensutveckling och det var en väldigt bra och trevlig erfarenhet. Man fick en liten inblick i verkligheten, men jag skulle vilja ha haft mer. Kan tänka mig att dem som inte har haft praktik vill ha det och dem som har haft det tycker att de inte fick göra tillräckligt eller är missnöjda på något sätt.

Berätta lite om ditt yrke!
Jag har jobbat på SAAB i 9 år, och jag gick ut från PA för 10 år sedan.  Först jobbade jag som personalman på en mindre enhet i Motala, sedan gick jag över till att bli ansvarig för student- och profileringsfrågor. Det handlade bland annat om annonsering, planera arbetsmarknadsdagar på höst och vår och ”employer branding”, som det ju heter idag. Jag svarade på frågor från studenter som hörde av sig och jag fick generellt väldigt många förfrågningar.  Det är viktigt för oss i SAAB att svara på även små frågor som kommer från folk, för det ger en bra bild av företaget och oss internt.
När jag jobbade med annonsering arbetade jag mycket med informationsavdelningen och maknadsföringsavdelningen, det är viktigt att samarbeta över avdelningsgränser  och det är först då platsannonser blir riktigt bra. Det behövs både PA-kompetens  och marknadsföringskompetens  för skapande av platsannonser.  Jag var då ansvarig för samtliga platsannonser i organisationen och allt skulle samordnas.  Handlar mycket om vad vi säger och vad vi visar utåt och det är viktigt att rätt bild visas utåt. Aspekter såsom  ordval, bildval och vilken känsla läsaren får måste tas i beaktande!

Sedan två år sedan har jag dock jobbat med kompetensutveckling. Vi är 6 personer i denna grupp som sitter i HR-staben och vi är ansvariga för ledarutvecklingsprogram och alla kurser och program som är övergripande för hela koncernen. Vi har valt att göra våra egna kompetensutvecklingsprogram och tillsammans med externa aktörer har vi utformat SAABs utbildningsprogram. Det kan bland annat handla om självinsikt, att unga personer med ledarpotential får väldigt mycket självinsikt genom dessa program och vissa kanske inser att de inte alls passar som chefer och vissa känner precis tvärtom. Det finns också grundutbildning för nya chefer och andra utbildningar som är mer avancerade och som är tillägnade chefer som har varit med ett tag inom företaget. Vi har också mentorsprogram för kvinnor, ett relativt nytt program.

Vi vill inte släppa allt till externa aktörer, vi vill behålla en SAAB-stämpel på dem och få personerna att känna sig utvalda. Programmen ska präglas av vår affärside, policy och värdegrund. En till vinning med de interna programmen är att många olika personer, med olika befattningar, från olika håll i landet samlas och detta på grund av att SAAB finns lite överallt.

Hur ser en vanlig dag på jobbet ut?
Måndagar är en mötesdag, avdelningsmöten och gruppmöten. Ska man försöka få tag på någon är måndag ingen bra dag, det är lite av en ”kolla läget” dag då man planerar den kommande veckan.
Vanligtvis är det full rörelse här. Vi sitter fyra stycken i samma korridor och vi går in till varandra hela tiden och bollar saker med varandra. Vi har alla olika kompetenser men vi har i princip samma tjänst allihopa och vi har delat upp ansvarområden så alla vet vart man ska vända sig vid olika frågor. IT, inköp, marknadsföring, ekonomi. Väldigt blandad grupp, en är ekonom i grunden, en annan är socionom och en tredje PA:are osv.

I tisdags så hade jag kontakt med en person och vi pratade om rekryteringstester, vilket jag tycker är ett väldigt intressant område. Jag har själv jobbat med det mycket och är väldigt insatt.
Vi har bland annat ett test som testar beteenden. Detta används bara för utveckling, inte för urval och rekrytering. Sedan har vi flera tester, bland annat ett som mäter EQ hos personer. Vi har ramavtal med många olika testleverantörer. 360 graders feedback, då får en person återkoppling från flera olika håll och kan utifrån detta sedan utvecklas.
”Management review”, som det heter, används vid såkallade ”high potentials”, personer som snart anses kunna ta en hög position inom företaget, inom kanske affärsledning eller liknande. Dem får erbjudande om att delta i ”Assessment Centers” som är till hjälp för dels dem själva men också för oss då vi får ”koll” på dem. Det kanske inte var så bra uttryckt, men ni förstår vad jag menar, haha!

Det var mycket som hände på bara måndag och tisdag…
Haha, ja, men sedan har onsdag och torsdag faktiskt varit lugnare så det har varit skönt!

Hur har krisen påverkat er?
Krisen har såklart märkts, vi har dessutom gjort en gigantisk omorganisation nu efter årsskiftet. Finanskrisen har ju också påverkat. SAAB behövde ett större kassaflöde omgående och därigenom har flertalet åtgärder tagits. Det gäller att spara på material, resor och så vidare. Får värna lite mer om sina personliga kostnader helt enkelt.
Men jag vill också säga att det har varit ett ypperligt tillfälle för oss att titta över vår verksamhet, att vi har rätt utbildningar, rätt leverantörer och att företaget är kostnadseffektivt. Krisen kan faktiskt ha varit till nytta för oss, så det är inte bara tråkigt!

Största utmaningen i jobbet?
Det jag gör rör så väldigt många, hela koncernen kan påverkas i en viss fråga. Att ändå kunna genomföra saker och ta beslut är en stor utmaning och stort ansvar. Men det är sällan jag är ensam om ett beslut, vi är såklart ofta flera stycken som har tittat på det och kommit fram till beslutet tillsammans. Man måste dock vara väldigt väl förberedd och besluten ska vara väl igenomtänkta.

Mest tillfredställande?
Det måste vara att starta upp ledarskapsprogram och få chansen att se alla förväntansfulla ansikten! Sedan när man kommer tillbaka och avslutar utbildningen och får se hur människor har växt och höra dem berätta om processen. Det är verkligen ett kvitto på att man har gjort något rätt!

PA-programmet är ju ett ganska brett program som kan leda till många olika yrkestitlar. Detta leder ibland till att studenter kan bli lite osäkra på vad som väntar dem i framtiden. Hur ser du på detta? Har du några allmänna tips och råd för den orolige studenten?
Den var knivig! Ett bra sätt att få veta mer när man är student är att bjuda in personer för att berätta om sina jobb. Jag har föreläst ett par gånger själv och tycker det är jättekul. Det kan göra det hela lite mer konkret. Jag tyckte också det var luddigt, men det är ju det och det kanske också måste vara det.
Jag tror också att programmet måste vara mer knutet till det verkliga arbetslivet och det gäller bland annat innehåll, lärare och metoder och egentligen allt som rör programmet. Det är särskilt viktigt i just PA där de flesta trots allt kommer att inneha någon sorts personalfunktion i sina framtida arbetsliv.