Varje måndag klockan 19.00 fram till och med den 12 mars i år visar filmföreningen Kårrullen handplockade kvalitetsfilmer på NH(Nationernas Hus). Det är måndagen den 20 februari och jag promenerar i det dassiga vädret mot NH. När jag anländer irrar jag runt ett tag bland lokalerna för att slutligen hitta Kårrullens PR-ansvariga Daniel Ericsson och Melina Wiklund, som båda två är redo att ge mig en rundtur genom Kårrullens verksamhet.
Första stopp visar sig ligga aningen avsides då vi plötsligt befinner oss på det 
snöbeklädda taket halkandes framåt mot det så kallade maskinrummet. Kanske är det den tydliga kontrasten att gå från det blåsiga taket till det varma maskinrummet, men när jag befinner mig där inne känns det som att kliva in i farfars snickarbod där smått kaos är en del av inredningen och udda apparater väcker den storögda nyfikna pojken inom mig. Alexander, som är kvällens maskinist, står vid ett arbetsbord och förbereder ett par filmrullar inför visningen. ”Det här måste vara ett slappt jobb. Byta rulle någon gång och titta på film, och käka popcorn”, säger jag men blir snabbt tillrättavisad. ”Nej det är snarare aningen stressigt” säger Daniel. Han förklarar att maskinisten byter filmrulle fyra till åtta gånger under filmens gång, och att en filmrulle innehåller drygt 15 till 20 minuter film. Förutom det för- och efterarbete som krävs med filmrullarna är det även upp till maskinisten att se till att skärpan inte är ur fokus och att bilden inte hamnar snett. Eftersom Alexander endast har att tillgå ett ytterst litet fönster där han kan se bioduken, brukar han ha kontakt med någon medlem i Kårrullen som sitter i biosalongen och kan smsa honom om det skulle vara något fel med bilden. Varför använder man sig fortfarande av dessa gamla projektorer som kräver maskinister och en hel del arbete kan man undra. Daniel och Melina säger att charmen ligger i det gamla, och att det inte är perfekt helt enkelt. Daniel tycker till och med att det ökar biokänslan på något vis.
Vi lämnar Alexander åt sina filmrullar och projektorer, och beger oss ned till vad som sägs vara Östergötlands största biosalong, Forumteatern. På Forumteatern finns det plats för ca 500 besökare. Samtidigt som vi vandrar mellan de rödklädda stolarna konstaterar jag att det ser nytt och fräscht ut. Daniel och Melina skrattar och säger att det snarare är tvärtom, att det finns funderingar på att restaurerar salongen. ”Skenet bedrar”, säger jag strax innan jag får syn på ett par trasiga stolar. I dag är Kårrullen långt ifrån att fylla alla platser men Daniel säger att för cirka sju år sedan fick dåvarande Kårrullen skicka hem folk för att platserna inte räckte till. Varför? Anledningen ska ha varit den svenska filmen Fyra Nyanser Av Brunt och mastodontäventyret Sagan Om Ringen. Melina tror att en av anledningarna till minskat antal besökare skulle kunna vara den ökade tillgången av film.
Vi tar en titt hur det ser ut bakom den stora vita bioduken. Daniel upptäcker med en suck att några lampor är tända i taket som inte bör vara det. Han beger sig in i ett litet mörkt skrymsle och klättrar upp för en brant trappa. ”Det här hör inte till standard”, är han tydlig med att informera mig. Medan Daniel försvinner in i mörkret visar Melina mig en vev som är till för att veva bioduken upp och ned. ”Allt sker för hand på den här biografen verkar det som”, säger jag till Melina som med ett leende tycker det är en självklarhet.
Väl tillbaka på jorden förklarar Daniel hur Kårrullen består av fyra olika typer av medlemmar. Det är styrelsen, jobbare, maskinister och p-rullare. Styrelsen är så gott som alltid med på visningarna och alla har de sina olika arbetstitlar. Jobbarna kommer lite när de känner för det, men när dom är på plats hjälper dom bland annat till med att sälja godis. Maskinister arbetar, liksom Alexander, med att sköta det tekniska. Sen finns det något som heter p-rullare (postrullare), det är personer som suttit i Kårrullens styrelse tidigare år. P-rullare gör inget aktivt inom föreningen längre men har däremot det underbara privilegiet att få gå gratis på filmvisningarna.
Vi har tagit oss tillbaka till där vi började och står bredvid stationen där jobbarna säljer 
läsk och godis. Endast ett par steg ifrån oss har vi också kassan som i kväll tas hand av två kassörer. Jag kommer på mig själv av att inte ha ställt några av de frågor som jag tidigare krafsat ned i mitt anteckningshäfte. Överst på listan står det: Hur går det till när ni väljer filmer? Melina och Daniel förklarar att: ”Vi skriver ut en lista på alla filmer som är möjliga att visa. Den listan får vi från en slags samlingssida från alla grossister. Det brukar bli en lista på ungefär 200 filmer från det senaste året. Sen börjar gallringen. Vi börjar med att ta bort de filmer som vi känner att vi absolut inte kan visa, och kortfilmer. Sen har vi en lista på ungefär 50 filmer där vi är en hel del personer som ska enas om vilka filmer som ska hyras in. Vi kollar på massor av trailers och gör research på om vilka filmer som har verkar ha fått god kritik och läser recensioner. Sen enas vi om några filmer. Men det brukar inte sluta med att vi får alla filmer som vi velat ha på grund av att någon annan kan ha bokat den. Då får man ha en lista med reserver.”
För tillfället sträcker sig programmet för våren till och med den 12 mars. ”Vad händer efter den 12 mars?”, frågar jag. Daniel säger att dom inte riktigt vet vad som händer då, ”Vi kommer fortfarande att visa filmer men vi vet inte vart. Kårrullen kommer inte längre att visa filmer på NH efter som vi inte har ekonomin.” Melina försäkrar mig om att filmföreningen kommer att finnas kvar och visa film, men frågan är om det kommer att vara öppet för alla (för tillfället är Kårrullens filmvisningar öppet för alla, även icke-studenter). Det visar sig att styrelsen i Kårrullen har många olika visioner men inget som, för att uttrycka sig som Daniel, klubbats igenom. Bland annat finns det planer på att anordna sittning med filmtema eller åka på filmfestival. Om Daniel själv fick välja skulle han vilja visa en stumfilm på Forumteatern som ackompanjeras till tonerna av Linköpings Akademiska Orkester. ”Det gäller bara att ta de stora besluten”, säger Melina.
Klockan är 18.30 och dörrarna är nu öppna för besökarna. Vi träffar på Kårrullens 
ordförande Jenny Löfgren som står vid kassan. ”Det enda kravet för att få gå på Kårrullens filmvisningar är att man måste vara 15 år fyllda”, svarar hon mig när jag frågar vilka det är som deras besökare. ”Ett tag verkade det vara mest icke-studenter som kom hit, och vi har en trogen skara pensionärer. Men på sista tiden har det börjat dyka upp allt fler studenter”, fortsätter Jenny.
Innan jag traskar in i biosalongen för att se kvällens film Play, regisserad av Ruben Östlund passar jag på att fråga Daniel och Melina om vilken film som man absolut inte får missa i vår. Båda svarar att Pedro Almodovar -filmen The Skin I Live In (visas på NH den 12 mars) är den film de båda ser framemot. Melina som sedan tidigare redan sett filmen säger att ”Den berörde mig jättemycket när jag såg den. Man sitter och ryser liksom, men ändå är det så bra”.
Jag tackar Kårrullen för rundvandringen och försvinner in i biomörkret för att slå mig ned i biofåtöljen. Filmen börjar…
Efter nästan 2 timmar av Ruben Östlunds sociologiska skildring av det sociala svenska klimatet förstår jag varför denna film varit så pass omskriven i media. Filmens handling beskrivs enkelt med att en grupp på fem killar anklagar ett mindre antal jämnåriga för att ha misshandlat och rånat ens lillebror. Detta är en falsk anklagelse men som den större gruppen ungdomar använder sig av för att ”leka” med de utsatta och slutligen råna dem. Som tittare får vi följa hur dessa ungdomar vandrar och åker spårvagn genom, i vad som upplevs som hela Göteborg, på väg mot en avlägsen plats.
Ett tydligt tema genom hela filmen är hur grupper och dess mentalitet påverkar och styr människors handlingar. Ett tema som kan tyckas vara av särskilt intresse för någon som studerar BVG eller PA. Det är alltid grupper större till antalet eller med ett fysiskt och psykiskt övertag som plågar en mindre grupp i denna film. När barnen vid ett tillfälle i filmen splittras ändras beteendet tydligt hos en av killarna som varit med på att trakassera de andra barnen. Han uppför sig plötsligt mer lågmält och vänligare. Filmen skildrar också vid olika tillfällen på ett intressant sätt hur grupper reagerar på medlemmar som avviker från gruppen.
Liksom i Ruben Östlunds tidigare film De Ofrivilliga, använder man sig även här av ett foto som placerar tittaren på ett obehagligt avstånd och ger oss känslan av att vara delaktig i dramat men utan förmåga att ingripa. Jag kan inget annat än hylla denna film som använder sig av en enkel filmteknik men har en desto mer avancerad psykologisk prägel på handlingen. Detta är en film som öppnar upp för diskussion med ämnen som berör gruppmentaliteter, mobbing, rasism och ansvarstagande. Jag väljer här att undvika en monolog om filmens handling och betydelse. Istället kan jag rekommendera er att se Play tillsammans med vänner och avsluta kvällen med en intensiv diskussion som garanterat kommer att få er oense på en eller flera punkter. Den här sortens film är till för att skapa debatt.
The End
Daniel och Melina vid projektorerna inne i maskinrummet
Kårrullen, kvällen den 20 februari
/Emil Arleroth