Att köa för att gå på fest var det väl inte så många som hade gjort innan man började på Linköpings Universitet?! För er som ännu inte hunnit med detta fantastiska natt-nöje följer här en noggrann redogörelse skriven av Eva Uhlin i PA1. För er som varit med förr rekommenderar jag att läsa ändå för hög igenkänningsfaktor.
Ögonen svider och ryggen värker, men skrattattackerna avlöser varandra. Facewarp har aldrig varit så underbart roligt och Björn Gustavsson aldrig så klockren. Det luktar instängt och är en aning för varmt vilket bidrar till en allmän dåsighet och en lätt grad av galenskap. Någon äter en matlåda som luktar fisk, en annan sover med huvudet på en vriden arm och en tredje har däckat under bordet med öppen mun. Ett gäng killar sitter hukade över sina datorer och lever sig in i spelens värld medan några andra fördriver tiden framför en stor platt-TV uppställd på en byrå mitt i rummet. Det ligger saker överallt och nästan alla konsumerar energidrycker i plural. Gratis är gott! Med jämna mellanrum tar någon ton i en megafon. Likt när coachen ryter till på ett träningsläger stannar allt till för en stund. Helt plötsligt är du på alerten likt en hök mitt under jakten och lyssnar med stora öron, för att sedan ta sats och skrika JA när människan med megafonen äntligen ropar ditt namn. Puh. Då har du klarat sig för den här gången. Tillbaka till overkligheten i form av skönhetssömn dubbelvikt över stolen eller kanske kvalitetstid med vår kära Gustavsson. Robert får också vara med.
Mitt i det hela sitter jag och hinkar kaffe, plöjer youtubeklipp och tittar ut över detta underhållande men väldigt vrickade kaos. What a beautiful mess this is. Vi har suttit här i ungefär elva timmar nu. Peppen har hunnit gå över i fnissig dåsighet, som i sin tur mynnat ut i någon form av högre stadium av övertrötthet. Jag har hunnit äta en hel burk vindruvor, ringa långa viber-samtal till andra sidan Atlanten, plöja igenom allt för många humorklipp, skratta mig mör i kroppen, lära mig photoshop, ta reda på bordsgrannens livshistoria, klura ut meningen med livet och säkert uppfunnit något värt nobelpriset. Inga överdrifter, jag lovar. När man ändå är vaken en hel natt borde man väl använda tiden väl? Jag menar, det är ju en självklarhet att alla här är smarta som få. Vi borde kunna göra underverk tillsammans! Vi har ju ändå frivilligt valt att köa i snitt femton timmar, så att vi kan få privilegiet att betala för att få gå på fest i helgen. Detta smarta val tyder väl självklart på intellekt?
Eva Uhlin, PA1